❄️ Plupp – den tysta vännen i fjällen

Det fanns en liten figur som smög sig in i hjärtat under barndomens 70-tal – blåhårig, tystlåten och
alltid i sällskap av sina djurvänner. Plupp hette han, och även om han var osynlig för människor i sin
egen värld, så var han väldigt verklig för oss barn.

Plupp var något alldeles särskilt. Han bråkade aldrig, skrek inte, jagade inte runt – han bara fanns.
Där, i sin kåta vid fjällsjön, levde han i samklang med naturen. Och när han ibland dök upp på tv, var
det som att tiden stannade. Det var inte action – det var stillhet. Man lutade sig tillbaka och
försjönk i en värld där man lyssnade mer än man pratade.

Minns du? Det hände till och med att vi fick se ett avsnitt om Plupp i skolan. Läraren drog ner filmduken,
och så började det. Ett lågmält äventyr där man fick följa med Plupp på vandring genom årstiderna.
Ingen förklarade vad som var viktigt – man bara visste det. Det handlade om djur, väder, växter och
vänskap. Man lärde sig om naturen utan att märka det.

Och det var något tryggt med honom. Man gillade Plupp. Han var varken superhjälte eller spelevink,
utan mer som en tystlåten vän man gärna ville sitta bredvid i mossan och titta på molnen med.

Kanske var det just det barn behövde då – någon som visade att det var okej att bara vara, att det fanns
värde i det lilla. I en kopp blåbär, i en snöflinga, i ett möte med en lämmel.