Hopprep & kulpåse – min barndoms skattkista

På 70-talets skolgård 🎒⚽🪀
Vad gjorde man egentligen på skolgården på 70-talet – långt innan mobiltelefoner, iPads, datorer och Spotify fanns?

Ja, det är en fråga som dagens unga kanske inte ens funderar över… men vi som växte upp då
vet att det inte behövdes särskilt mycket för att skapa vår egen värld. 🌍

Utbudet av aktiviteter var inte enormt, men vi gjorde det bästa av det vi hade – och vi hade inte så stora krav på den tiden. ✨

Hopprep – rytm och spring i benen 🧡🪢
Hopprep hörde till de allra bästa lekarna på skolgården – särskilt på våren när gruset sopats
bort och benen bara ville hoppa! Det fanns något så enkelt, men ändå så roligt med
ett rep i händerna och rytmen i kroppen. 🏃‍♀️🎶

Vi hade våra egna hopprep – korta rep i plast, som man happade med själv.
Ibland tävlade vi om vem som kunde hoppa flest gånger i rad utan att snubbla – hundra,
hundraett, hundratvå… Och så gjorde vi tricks också – dubbelhopp, – det gällde att öva! ✨

Men allra roligast var nog de långa hopprepen – då krävdes det samarbete.
Två kompisar stod i varsin ände och snurrade repet i takt, medan resten ställde sig i kö och
väntade på sin tur att hoppa in. Ibland hoppade vi flera i taget.

Och så det där nervösa ögonblicket när man stod precis utanför snurrande repet,
gungade med kroppen fram och tillbaka… när skulle man våga hoppa in?
Det blev en konst i sig – tajmning och mod i ett 🫣👏

Hopprepet var mer än bara en lek – det var rytm, gemenskap och rörelse i ett.
En sån där aktivitet som fick både hjärtat att bulta och kinderna att bli varma av skratt.
Och när repet trasslade ihop sig eller slog till i vristen – ja, då var det bara att bita ihop och börja om igen! 💪💛

Och visst låter det som rena stenåldern för dagens barn… men vi spelade kula!
Eller åtminstone samlade på glaskulor som vore de små juveler 💎.

Jag minns fortfarande två blå glaskulor som var mina favoriter – de skimrade i ljuset som
små blå planeter. De låg i min lilla kulpåse av tyg, sydd hemma med kärlek, och försluten med en
dragsko som rasslade lite varje gång jag öppnade den 🎒.

Vi hade ofta två kulpåsar – en för glaskulorna och en för de tunga, slitna stenkulorna.
Stenkulorna användes till att bygga små pyramider som man försökte välta omkull med ett välriktat kast.
Eller så grävde man en grop i marken med hälen och försökte pricka ner motståndarens kulor –
en konst i sig 🎯.

Och det var mer än bara lek – det var strategi, tävling, och ibland till och med drama.
För byten av kulor kunde vara känsliga grejer… särskilt när någon försökte byta till sig en favorit
utan att riktigt ”spela rent” 😉

Men mitt i allt detta – ingen skärm, inga appar, inga hörlurar. Bara barn, fantasi, små tygpåsar,
och en skolgård som ibland kändes som hela världen. 🏫💛